http://www.raketa.nu/projects/rejmyre/
http://risd.tv/dpeltz/glass.html
http://muungano.com/
http://ic98.1g.fi/images/engelska.jpg
http://ic98.1g.fi/images/folkets1.jpg
Klicka på bilden för att komma till hemsidan för Rejmyre Matters 2009
r a k e t a
”RAKETA_REJMYRE LOG v. 29 2008”
r a k e t a reste på slingriga skogsvägar till Rejmyre – en plats helt utanför vår geografi, som är mer den norra delen av det land som kallar sig Sverige – det andra, det okända som vi har passerat på vår väg mot söder (eller andra riktningar). Ändå så mycket som känns som hemma som i den lilla byn i dom jämtländska fjällen (tex) - en plats som förändrats så mycket och samtidigt inte alls – toppen med & utan snö. Samma frågetecken inför en framtid (när vi inte finns!) och det som har hänt i andra tider (när vi inte fanns!). vi öppnade dörren på vandrarhemmet, där vi hade ställt våra väskor, och gick en vinglig promenad ut i Rejmyre – mötte helt slumpmässigt hus, träd, gator, slänter, människor, historier, minnen, visioner och framtid. vilken plats vill vi leva på? vilka drömmar har vi om vårt liv? världens och våra geografier förändras ständigt och hur kan vi alla följa med i det flödet – den alternativa kartan ?! vi blev berörda av alla berättelser och drömmar och såg plötsligt bruket och skogen och glaset i ett annat ljus – så mycket mer än glas ! så mycket mer än ett blåsande ! så mycket mer än ett anfångande ! promenaden går vidare på Glasbruksvägen och andra gator och andra platser runtomkring i skogen och vid havet och i världen – och alla historier hänger ju så väldigt väldigt mycket ihop !
r a k e t a
”RAKETA_REJMYRE LOG v. 35 2007”
vad jag heter ?
jag heter Gösta .
vad ska jag prata om ?
livet på glasbruket ?
det
nej uj uj uj
sen gick tiden
och tiden gick också med mig
jag, jag följde min pappa
han var glasarbetare han hette Carl
min far
jag fångade an glas
havregrynsgröt
varenda frukost
det drog ut på tiden
och tiden försvann
du vet vi börja klockan sex
på morna och jobba
sen jobbade vi till klockan fyra
då var det slutdå var det kväller
ja vad gjorde man ?
det kan man fråga sig
det bästa av allting för mig
det var ju sången
och fisket
sången var det förnämsta
den bästa tiden jag haft
det var när jag var ledig på kvällen
och kunde sjunga det var många fina sånger
jag kan inte sjunga nu
nej, det går inte det är en liten sång som heter
man ska leva för varandra är inte den fin ?
å gud vad bra den är minnet på en
det försvinneruj uj vad gjorde dom andra ?
ja vad gjorde dom ?
fråga mig
jag heter Gösta .
vad ska jag prata om ?
livet på glasbruket ?
det
nej uj uj uj
sen gick tiden
och tiden gick också med mig
jag, jag följde min pappa
han var glasarbetare han hette Carl
min far
jag fångade an glas
havregrynsgröt
varenda frukost
det drog ut på tiden
och tiden försvann
du vet vi börja klockan sex
på morna och jobba
sen jobbade vi till klockan fyra
då var det slutdå var det kväller
ja vad gjorde man ?
det kan man fråga sig
det bästa av allting för mig
det var ju sången
och fisket
sången var det förnämsta
den bästa tiden jag haft
det var när jag var ledig på kvällen
och kunde sjunga det var många fina sånger
jag kan inte sjunga nu
nej, det går inte det är en liten sång som heter
man ska leva för varandra är inte den fin ?
å gud vad bra den är minnet på en
det försvinneruj uj vad gjorde dom andra ?
ja vad gjorde dom ?
fråga mig
Daniel Peltz
”Making Glass on T.V.”
När jag kom till Reijmyre glasbruk blev jag fascinerad av teatraliske känslan i glasbruket. Fönstren som vände ut mot fabriken, en konstant ström av publik med sina romantiska utryck. Making Glas on T.V. började från en längtan äfter denna performance av glasblåsningen som en nödvändighet och kapabel medlem i ett lag av hantverkare.
Glasblåsare är beroende av varandra for deras säkerhet, att ingnorera sina medarbetare är ingen valmöjlighet när man arbetar med i trånga utrymmen med ett material har en temperatur på cirka 500 grader. Jag ville skapa en situation som skulle kunna tillåta mig att ingå i en relation där man är beroende av varandra.
Att använda live-feed video projektion på överblivna värmelemmar, lärde vi att blåsa glas tillsammans. Jag tittade på dom via min kamera, de tittade på sig själva i den projecerade bilden som jag skapade. Att lära processen blev en utmaning, ett spel som vi kunde spela tillsammans. Vad glasblåsarna fick ut av processen är något jag funderar över. För mig, kräver det att jag använder mina verktyg för att hålla en konstant uppmärksamhet för dem och svara på deras behov. De estetiska valen av att rama in och exponera kunde inte överlåtas till den romantiska känslan. Video kameran and projektorn blev verktyg för att bli behandlad dexterously och passande i varje moment. De blev också viktiga, de var vår kollektiva vision, de kunde inte tillåta blicken att vandra and de misslyckades och även vi.
Glasblåsare: Stefan Hyren, Hans Karlsson, Birger Karlsson
Glasblåsare är beroende av varandra for deras säkerhet, att ingnorera sina medarbetare är ingen valmöjlighet när man arbetar med i trånga utrymmen med ett material har en temperatur på cirka 500 grader. Jag ville skapa en situation som skulle kunna tillåta mig att ingå i en relation där man är beroende av varandra.
Att använda live-feed video projektion på överblivna värmelemmar, lärde vi att blåsa glas tillsammans. Jag tittade på dom via min kamera, de tittade på sig själva i den projecerade bilden som jag skapade. Att lära processen blev en utmaning, ett spel som vi kunde spela tillsammans. Vad glasblåsarna fick ut av processen är något jag funderar över. För mig, kräver det att jag använder mina verktyg för att hålla en konstant uppmärksamhet för dem och svara på deras behov. De estetiska valen av att rama in och exponera kunde inte överlåtas till den romantiska känslan. Video kameran and projektorn blev verktyg för att bli behandlad dexterously och passande i varje moment. De blev också viktiga, de var vår kollektiva vision, de kunde inte tillåta blicken att vandra and de misslyckades och även vi.
Glasblåsare: Stefan Hyren, Hans Karlsson, Birger Karlsson
IC 98
IC-98 “Requiem for Rejmyre” - Installation
The sound of the hammermill is echoing from the past all the way to the present. Before, when the forests were cut down and the landscape bald, the unrelenting beating of the hammer provided the rhythm for everyday life. Today, the rhythm is no less persistent: it's not just heard anymore. But it is felt and experienced as the deadly pulse of capitalism.
The same capitalism that made the nation richer, helped to build the welfare state and gave us our Volvos and Saabs is responsible for the contemporary cycle of depression and progression. The investments are circulating around, they come and go. One moment the funding helps to enliven a community, the next the money is withdrawn and capitalists are blamed. Global capitalism is a force, which at the same time is hailed as a saviour and cursed as a greedy predator.
In this constant state of emergency, we want to preserve our way of life. To do this, we need to conjure up the capital. But the capital is like a demon, you can summon it but you can't control it. You draw a circle to protect yourself, you think you take all the necessary cautions, you come up with business plans. It all comes down to the deadly rhythm of the production line. It always comes down to the same principles, which were introduced two hundred years ago. We keep hearing the hammer, we keep hearing the hammer, we keep hearing the hammer, we get used to the hammer, do don't hear the hammer anymore. But there it is, giving pace to all our activities. We have taken the hammer into our life and don't know how to get rid of it. And how could we – as we don't hear it. This is life in the 21st Century. This is life in Rejmyre, Sweden. This is life in Mänttä, Finland. This is what IC-98 wants to address.
The same capitalism that made the nation richer, helped to build the welfare state and gave us our Volvos and Saabs is responsible for the contemporary cycle of depression and progression. The investments are circulating around, they come and go. One moment the funding helps to enliven a community, the next the money is withdrawn and capitalists are blamed. Global capitalism is a force, which at the same time is hailed as a saviour and cursed as a greedy predator.
In this constant state of emergency, we want to preserve our way of life. To do this, we need to conjure up the capital. But the capital is like a demon, you can summon it but you can't control it. You draw a circle to protect yourself, you think you take all the necessary cautions, you come up with business plans. It all comes down to the deadly rhythm of the production line. It always comes down to the same principles, which were introduced two hundred years ago. We keep hearing the hammer, we keep hearing the hammer, we keep hearing the hammer, we get used to the hammer, do don't hear the hammer anymore. But there it is, giving pace to all our activities. We have taken the hammer into our life and don't know how to get rid of it. And how could we – as we don't hear it. This is life in the 21st Century. This is life in Rejmyre, Sweden. This is life in Mänttä, Finland. This is what IC-98 wants to address.
Muungano
Muungano - Proposal
In August 2007 Muungano was invited to participate in the Reijmyre Matters workshop, a follow up workshop from Civic Matters (Los Angeles, USA) that Muungano attended in january 2006. Muunganos intention was to go to Reijmyre glass factory without any pre condictionsdoing reserche for a possible collaboration Reijmyre/Muungano.
The outcome of the week in Reijmyre is the strategy proposal that follows: The relation product-producer. How can one create, develop and emphasise certain wanted values in a product and an enterprise? Can one create or increase the demand for a product by adding some certain values of experience of craft in a mass produced product?Can one create a product that optimises the cost efficiency and simultaneously communicate added values such as uniqueness in craft and expression? Can one use the experience of the moment of production to emphasise the product with these values? Can the very production be described as a performance through the manufacturing? How can an enterprise develop, manage and relate to its image? Can an artistic approach and action lead to an increased profit or in other ways benefit a enterprise?
Muungano has examined the possibility to create a value of craft in the mass produced through forms of production that amplifies the unique expression in each individual product.Muungano has simultaneously worked with ideas of how one could develop and profit of the performance and the communication of the physical manufacturing of product.
Muunganos proposal is an active use of the production manner and production event as a tool to create positive synergies between the arena, actor, audience and consumer. Not the least to increase the experienced value and profitability.
Sissi Westerberg
Sissi Westerberg “Madonnan och Svanen“ - Installation
När jag besökte Reijmyre Glasbruk förra året tittade jag på sortimentet av både gamla och nya produkter och tyckte att det var intressant att ställa dem i förhållande till varandra och skapa nya historier. Madonnan i glas är formgiven av Paul Kedlev för Reijmyre Glasbruk 1962 och svanen i glas finns i Reijmyres glasbutik, skapad av Birger Karlsson som arbetar på bruket i dag. Svanen, som genom tiderna används som symbol för det köttsliga ställs här i relation till den dygdiga madonnan som står fast och klar som kristall i sin övertygelse.
Kelly Marie Martin
Kelly Marie Martin “The Alchemy of Ancestry“
- Installation with 3 minute sound loop
- Graphic digital print 60cm x 90cm
The invitation to participate in Rejmyre Matters coincided with a planned trip to visit Sweden, my mother's homeland to which I have not been in over 15 years. I came to Sweden many times as a child and learned enough Swedish to speak to my mormor and morfar. We spent a handful of summers at my grandparents cottage on the colony of Brändaholm on the island of Dragsö and my connections to that place are so deep that I have recurring adventure dreams that take place there. In imagining a project I could do while at the Rejmyre glasbruk I could not help but think about these connections--the many relatives my mother tries to remind me I met over coffee when I was seven. I got a book from the Los Angeles public library, Swedish Glass, by Elisa Steenberg published in 1952, which covers the early history of Swedish glass production. I scanned a lot of the small black and white images of different glassware and began to manipulate them into a city and silhouettes. One of the silhouettes appeared to look like a kiss. I thought of lips on glass and I remembered the glasses I used to drink hallonsaft from--the same ones from which I was now drinking wine with my cousins and uncle and husband. We were on the island of Aspö, my mormor's birthplace and as we walked my mother talked about the homestead and the relatives and I wanted to hear a list of those names from her lips. I wanted to hear this with the mix of the sound of glass being blown as an intimation of the magick of glassmaking and ancestry. It can be held in hand, in symbol or heard through story, or song or held in taste and touch as lips to glass to tongue to liquid--the alchemy of memory, like glass.
http://kellymariemartin.com/
- Graphic digital print 60cm x 90cm
The invitation to participate in Rejmyre Matters coincided with a planned trip to visit Sweden, my mother's homeland to which I have not been in over 15 years. I came to Sweden many times as a child and learned enough Swedish to speak to my mormor and morfar. We spent a handful of summers at my grandparents cottage on the colony of Brändaholm on the island of Dragsö and my connections to that place are so deep that I have recurring adventure dreams that take place there. In imagining a project I could do while at the Rejmyre glasbruk I could not help but think about these connections--the many relatives my mother tries to remind me I met over coffee when I was seven. I got a book from the Los Angeles public library, Swedish Glass, by Elisa Steenberg published in 1952, which covers the early history of Swedish glass production. I scanned a lot of the small black and white images of different glassware and began to manipulate them into a city and silhouettes. One of the silhouettes appeared to look like a kiss. I thought of lips on glass and I remembered the glasses I used to drink hallonsaft from--the same ones from which I was now drinking wine with my cousins and uncle and husband. We were on the island of Aspö, my mormor's birthplace and as we walked my mother talked about the homestead and the relatives and I wanted to hear a list of those names from her lips. I wanted to hear this with the mix of the sound of glass being blown as an intimation of the magick of glassmaking and ancestry. It can be held in hand, in symbol or heard through story, or song or held in taste and touch as lips to glass to tongue to liquid--the alchemy of memory, like glass.
http://kellymariemartin.com/
Benjamin Slotteröy
